Detta var inte alls planerat men det känns som en stor gåva. Det känns också läskigt, främmande fast jag har haft en stor längtan efter det i flera år. I maj nästa år kommer mitt liv förändras. Jag ska bli mamma, gubben ska bli pappa och mina fyrbenta barn ska få ett "syskon".
Jag hade inte ännu hittat ett preventivmedel som jag kände mig bekväm med, har använt p-piller tidigare när jag har haft en relation men har tyvärr mått ganska dåligt fysiskt av det. Nu ville jag inte gå tillbaka till det. Vi körde på att försöka ha koll på cykeln (jag skulle försöka ha koll på min cykel). Uppenbarligen gick det sådär.
När jag köpte testet hade jag faktiskt inga symtom förutom att jag kände att något var annorlunda i mig dagarna innan den förväntade mensen. Tänkte att jag slösar väl pengar på ett test och sen behöver jag inte tänka på saken, sen satt jag där på toaletten och tog testet. Två tydliga rosa sträck dök helt plötsligt upp. Jag var helt chockad. Den första jag ringde var min mamma. Hon är glad för min skull för att hon vet att det är något jag verkligen vill.
Försökte hålla mig från att berätta för gubben för än han kom till mig men lyckades bara hålla mig i två dagar. Han blev också chockad men otroligt glad. Han är även väldigt beskyddande. Min kropp är i princip det heligaste som finns just nu.
Jag vågade till en början inte riktigt tro att jag var gravid eller hänga upp mig för mycket på det eller hoppas för mycket. Har haft två missfall tidigare med olika partners så en del av mig tänkte att min kropp kanske inte var gjord för det. Satt och förväntade mig att det skulle komma blod varje gång jag gick på toa. Inget blod kom. Kan säga att det var otroligt stressigt att vänta på ett missfall som sedan inte kom, att ständigt oroa sig. Förväntade mig det värsta.
Efter vecka 12 kunde jag slappna av och känna att bebisen verkligen skulle stanna. Gjorde även ett tidigt ultraljud i vecka 8 och där tickade ett litet hjärta.
Bild 1: Vecka 8 | Bild 2: Vecka 12 | Beräknad 27 maj 2020
Den 18 november gjorde jag mitt andra ultraljud och då kunde jag se hur en kropp hade bildats med armar och ben. Såg verkligen ut som en studsboll där inne för lillen studsade runt i livmodern. Det var häftigt att se. När jag såg formen på vår studsboll då började en polett trilla ner om att det är ett litet barn i mig som växer som hen ska. Känns fortfarande overkligt. Nu befinner jag mig i vecka 16. På torsdagar byter jag vecka.
Lillen har fått smeknamnen Studsbollen och Minitrollet. Känner mig mer och mer säker på Minitrollet. Börjar nu fundera på vad som kommer behövas och hur jag kan göra det så miljövänligt som jag kan.
Mage och tuttar har kommit. Har även börjat få problem med foglossning. Är överrörlig så det bidrar till att jag kan få lite extra ont och jobbigt men ska köpa ett bälte som ska underlätta för mig.
Det är verkligen mycket att tänka på nu och vill verkligen göra allt så bra som möjligt. Trots att livet ihop med gubben inte blev som planerat efter att vi fick veta om Minitrollet så ska vi göra det bästa vi kan göra i den här situationen.
Ni kommer såklart få följa graviditeten vecka för vecka. Kommer även dela med mig alla tankar och känslor som kan dyka upp. Spännande tider framför oss.
Jag hade inte ännu hittat ett preventivmedel som jag kände mig bekväm med, har använt p-piller tidigare när jag har haft en relation men har tyvärr mått ganska dåligt fysiskt av det. Nu ville jag inte gå tillbaka till det. Vi körde på att försöka ha koll på cykeln (jag skulle försöka ha koll på min cykel). Uppenbarligen gick det sådär.
Försökte hålla mig från att berätta för gubben för än han kom till mig men lyckades bara hålla mig i två dagar. Han blev också chockad men otroligt glad. Han är även väldigt beskyddande. Min kropp är i princip det heligaste som finns just nu.
Jag vågade till en början inte riktigt tro att jag var gravid eller hänga upp mig för mycket på det eller hoppas för mycket. Har haft två missfall tidigare med olika partners så en del av mig tänkte att min kropp kanske inte var gjord för det. Satt och förväntade mig att det skulle komma blod varje gång jag gick på toa. Inget blod kom. Kan säga att det var otroligt stressigt att vänta på ett missfall som sedan inte kom, att ständigt oroa sig. Förväntade mig det värsta.
Efter vecka 12 kunde jag slappna av och känna att bebisen verkligen skulle stanna. Gjorde även ett tidigt ultraljud i vecka 8 och där tickade ett litet hjärta.
Den 18 november gjorde jag mitt andra ultraljud och då kunde jag se hur en kropp hade bildats med armar och ben. Såg verkligen ut som en studsboll där inne för lillen studsade runt i livmodern. Det var häftigt att se. När jag såg formen på vår studsboll då började en polett trilla ner om att det är ett litet barn i mig som växer som hen ska. Känns fortfarande overkligt. Nu befinner jag mig i vecka 16. På torsdagar byter jag vecka.
Lillen har fått smeknamnen Studsbollen och Minitrollet. Känner mig mer och mer säker på Minitrollet. Börjar nu fundera på vad som kommer behövas och hur jag kan göra det så miljövänligt som jag kan.
Mage och tuttar har kommit. Har även börjat få problem med foglossning. Är överrörlig så det bidrar till att jag kan få lite extra ont och jobbigt men ska köpa ett bälte som ska underlätta för mig.
Det är verkligen mycket att tänka på nu och vill verkligen göra allt så bra som möjligt. Trots att livet ihop med gubben inte blev som planerat efter att vi fick veta om Minitrollet så ska vi göra det bästa vi kan göra i den här situationen.
Ni kommer såklart få följa graviditeten vecka för vecka. Kommer även dela med mig alla tankar och känslor som kan dyka upp. Spännande tider framför oss.