Min förlossningsberättelse

19 maj 2020 var och kommer förbli den mest känslosamma dagen i mitt liv. Dagen då min dotter kom till världen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle känna dom känslor som jag gjorde. De känslor som kommer när du träffar ditt barn som du har burit i dig går knappt att beskriva men jag ska försöka göra mitt bästa.Vi anlände till sjukhuset en timma tidigt. Väntan var outhärdlig och gjorde att allt kändes ännu mera overkligt. När klockan slog 11.20 bestämde vi oss för att ta hissen upp till BB-avdelningen och se ifall de kunde släppa in mig tidigare, jag hade egentligen tid 12.00. I hissen möter vi en kvinna och hon gissar vem jag är då hon är en av barnmorskorn som ska förbereda mig för operationen och ta hand om Minitrollet när hon kommer ut från magen. 
På vägen upp i hissen berättar hon hur det kommer gå till och beskriver för min mamma var hon ska möta oss när det är dags. Mamma får order att vara redo runt tvåtiden. När vi anländer på våningen för BB skiljs jag och mamma, jag följer med barnmorskan in och mamma letar reda på kaféet.

Jag visas in på ett rum som används för dom som ska ha snitt. Där inne förbereds jag inför kejsarsnittet. Barnmorskan vi träffa i hissen och en till ansvarar för mig. Först ringer dom till Mälarsjukhuset för att bekräfta att jag är fri från covid-19 och lyckligt nog var jag det. Där efter sätts det fart. Dom tar blodprover, sätter inte dropp, lyssnar på barnets hjärta, kollar hur hon ligger i magen och sist men inte minst sätter dom in en kateter. Inte den mysigaste upplevelsen när katetern ska in.
Strax efter halv två kommer barnmorskorna in och säger att vi ska snart rulla ner till förlossningen och att det är dags att ringa mamma för att möta oss.
Mamma möter oss utanför förlossningen, hon visas in på ett rum för att byta om till operationskläder medan jag får träffa dom som ska utföra operationen. Kirurg, narkosläkare, narkossköterskor och barnmorskor. Mamma kommer ut i sin snygga klädsel och får träffa alla också innan vi går in i operationssalen.
När jag kommer upp på operationsbordet slår nervösiteten in. Nästan en form av panik. Jag greppar ett stadigt grepp om mammas hand medan de ska ge mig bedövning i ryggen. Får även kanyl i armen för läkemedel och sövning ifall det skulle behövas. När bedövningen är på plats får jag lägga mig ner och snart kan jag inte känna något från bröstkorgen och neråt, inte någon form av smärta iallafall. En duk sätts upp för att vi inte ska se operationen.
Nu har mina armar börjat skaka för att jag är nervös och tur att en inte kan röra på benen under bedövning för då har jag skakat i hela kroppen.
Det tar fem minuter och sedan hör vi ett gnäll och sekunder senare kommer ett skrik. Inte ens halvvägs ut börjar hon skrika. Både jag och mamma får ett rus av känslor. Tårkanalerna öppnar sig och jag börjar gråta, känslor som jag aldrig känt tidigare kommer över mig. Där kom hon ut. Barnmorskan kommer fram till oss och i famnen har hon världens underbaraste lilla tjej i famnen. Tårarna rinner ner för mina kinder. Tårar av lycka. En ny form av lycka.  

Mamma får följa med barnmorskorna ut med henne där de ska mätas, vägas och testas. Hon vägde 3050 gram och var 48 centimeter lång. Mamma fick klippa navelsträngen vilket var en unik upplevelse för henne. För mig går tiden för långsamt. Jag ligger där med mina skakande armar och tittar på dörren, väntar på att dom ska komma tillbaka. Vill se min dotter igen.
Tillslut är dom tillbaka. Mamma kommer in med henne. Jag börjar gråta igen och försöker smeka hennes kinder och pussa på henne. Hon suger redan på tummen. Jag vågar inte hålla i henne då mina armar skakar för mycket. Jag försöker lyfta mig upp för att se henne bättre vilket inte var den bästa idéen då kirurgerna försöker sy igen mig.
Tillslut är vi klara inne i operationssalen och jag förs över till britsen jag rullade dit i. Ute i hallen får jag äntligen ha henne i min famn. När hon läggs i famnen svämmar känslorna över på nytt och tårarna börjar rinna. Ren lycka och kärlek känner jag.
Redan när hon är en timma gammal lyckas vi amma. Personalen blev imponerade av min lilla tjej. Ett stolt mammahjärta fick jag direkt. Där låg hon och snuttade. Vi var kvar en stund i hallen så att vi kunde få njuta lite av ögonblicket. Jag skrev till hennes pappa också och berättade allt hade gått bra. Sen var det dags för att rulla iväg till BB och där var mamma tvungen att lämna oss. Jag var så betagen av mina dotter att jag inte märkte att mamma grät när hon gick. Grät av lycka och att det var jobbigt att lämna oss där på BB.
Postat i: Gravidresa
2 Kommentarer