Till att börja med, god kväll allihopa! 
Igår skrev jag på kontraktet för radhuset jag ska bo i. Sån himla härlig känsla att äntligen ha det på svart och vitt, i mitt huvud har jag inte velat tro på det för än jag skrev på pappret för det. Jag är så tacksam för att få möjligheten. Tacksam för att har en sån fin människa i mitt liv. 
Sista mars lämnar jag Järna och flyttar till Mariefred där det troligen kommer bjudas på nya äventyr som förhoppningsvis är positva och även nya utmaningar ett år framåt. Jag har dock många blandade känslor runt flytten, samtidigt som jag känner mig redo är jag också rädd och orolig. Blir en helt annan vardag för mig och själva det ligger den stora utmaningen. 

När jag kom hem igår fyllde jag i ansökan för bostadstillägg och även ansökan för stöd genom LSS. Genom LSS vill jag få kontaktperson, ledsagare och daglig verksamhet, även göra en inviduell plan. Hoppas på att jag får igenom allt.  
Från det ena till det andra, börjar ett nytt kapitel i livet och det betyder att andra avslutas. Idag avslutade kontakten på Alla Kvinnors Hus. Jag har haft 10 träffar, pratat om mina hemskaste upplevelser i livet. Reflekterat över hur varje upplevelse har påverkat mig. 

Vi har pratat mycket om hur min relation till mitt ex har förändrat min syn på en relationer, att jag har försökt undermedvetet hitta kopior av honom och att jag förväntar mig att killar ska behandla mig som honom, och att jag ska agera som jag gjorde i den relationen. Känt mig vilsen om det inte finns dom reglerna samtidigt vill jag kunna vara mig själv och blomma. Han hade aldrig gått med mitt turkosa hår eller att jag töjde öronen ytterligare eller mina tatueringar. 

Det viktigaste framsteget jag har gjort är att jag kan se en framtid, ha ett mål att arbeta för. Det var ett av målen för mina samtal på AKH, att kunna fantisera om framtiden igen och inte vara beroende av en relation för att kunna göra det. Innan var allt svart när jag försökte se en framtid. Nu kan jag se mig själv i radhuset jag ska bo i, ha ett liv där, till och med se mig komma ut på något sätt i arbetslivet och ser mig själv om ett år i min lägenhet som jag ska ha då. 

Sen är det klart att minnena kommer alltid finnas där, kommer ha mina flashbacks och vissa dagar kommer det dra ner mig och andra dagar kommer jag kunna borsta bort dem. Men nu gäller det att använda mig av det jag har kommit fram till och det jag har lärt mig om mig själv ska jag respektera.