Igår kväll tog jag med Enzo och Sandrea på en promenad som skulle vara en bra bensträckare men inte allt för lång men samtidigt undersöka promenadvägarna runt hemmet. Eftersom jag har bott här förut kan jag området helt okej. Dock inte mer än okej. Har en uppfattning om var jag borde vara när jag är ute och går. Dock runt det här området som vi gick förlitade jag mig på minnen som är runt 22 år gamla. Så den här besträckaren som skulle vara en liten upptäckfärd slutade med att bli en långpromenad på en och en halv timma. 
Tänkte hela tiden att det är säkert närmare att gå framåt än bakåt och efter ett tag så stämde det faktiskt. Stackars Enzo. Han var inte beredd på den kraftprövningen och inte jag heller för den delan. Sandrea skumpade runt så fint i sin bärsele och klagade inte på livet. Berättade för dem på vägen om mina barndomsminnen från platserna vi gick förbi. När jag gick hos dagmamma var vi i det här området, ett område som kallas Backlura som vi råkade gå runt då igår kväll. Det var kul att återuppleva dessa minnen.