Konsten att vara autistisk

Trodde inte att jag skulle skriva mera om det men det går inte att undkomma. Vart du än vänder dig fysiskt eller i världen av internet är Corona ämnet. Det går inte att undvika att svepas in i det och på ett eller annat sätt börjar en bli triggade och orolig. När folk i ens närhet upplever symtom som lika gärna kan vara en vanlig förkylning då blir du orolig själv för att du har blivit smittad även om det troligvis inte skulle vara en fara. Upplever lätt en oro nu. Jag har ont i halsen och hostar ibland. Förut hade ingen reagerat på om du hade ont i halsen eller om du hosta. Nu för det minsta lilla oroar folk sig och rädslan för att det ska börja pekas finger eller att folk ska titta konstigt på dig för att du hostar till kommer. 
Hela samhället har förändrats. På bussen på du inte gå i närheten av föraren. I vissa butiker tar dom inte emot kontanter på grund av rädsla för smitta. Lokala företag kämpar för att gå runt. Allt detta inom loppet av några veckor. 
Helt plötsligt är det okej att vara autistisk har vi med autism insett. För många som jag gillar inte stora sociala sammanhang, rör inte vem som helst, köper det vi brukar köpa bara, undviker gärna att åka kommunalt. En del av oss lever isolerade från samhället då vi hellre stannar hemma i tryggheten och som jag håller oss till våra djur. 
Just det som folk inte förstår sig på när det gäller autistiska människor ska helt plötsligt bli normen. Men innan viruset var det inte "okej" att leva så. Då var man konstig. Kunde väl bli accpeterad för det om du sa att du har en diagnos. Nu helt plötsligt försvann pressen att försöka leva som alla andra. Nu förväntas det att stanna hemma framför datorn och leva ett isolerat liv. 

Jag försöker hålla kvar vid mina vanor. Speciellt promenaderna jag har med Enzo, även morgonrundan som tar oss ner till samhället. Ska försöka respektera samhället om jag känner några symtom på sjukdom och hålla mig borta från affären. Iallafall inte träffa dom jag känner som tillhör en riskgrupp. 
Trots att det är jobbigt med förändringarna runt omkring som tekniskt sätt inte berör mig direkt så kommer jag leva ett ganska normalt liv trots allt. Ett normalt liv för mig. Ut och gå, fota, skriva, laga mat och leva som jag gör alla andra dagar om året. Iallafall två månader till. Märker att jag mår ännu bättre av promenaderna ute i naturen nu, det blir en paus från allt kaos runt omkring. Paus från alla tankar runt det som händer i världen. Den rutinen kommer ingen få ta ifrån mig nu.  
Johanna Utterberg:

Det är så märkligt hur hela samhället förändrats på bara några veckor. Jag försöker leva i det normala så långt det går, men tar absolut symptom på allvar och skulle stanna hemma om jag kände mig minsta sjuk på något sätt för att inte smitta andra.

2020-03-21 @ 21:21:20
URL: http://johannautterberg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

BLOGGDESIGN: JOHANNAEWA