Ärligt talat trivs jag inte med att vara gravid. Jag trodde att jag skulle älska det, att det skulle vara en fantastisk upplevelse. Det är så jag och många andra uppfattar det. Nu förstår jag inte varför kvinnor utsätter sig för detta. Eller jo jag förstår och jag längtar efter att träffa min dotter. Men förstår inte hur en kvinna frivilligt går igenom det flera gånger. Förhoppningsvis kommer det vara värt allt i slutändan men inget jag kommer se tillbaka på som en härlig period i mitt liv. Inget jag frivilligt kommer anmäla mig till att göra om heller. Vilken tur att min plan är att ha endast ett barn.
Anledningen till att jag inte trivs med att vara gravid är att min kropp känns inte som min egna. Från att vara en som kan undvika att gå på toa upp till åtta timmar som nu måste springa en gång i timmen. Min kropp orkar inte med hela dagar, på eftermiddagen har jag svårt att göra saker för att min rygg gör så ont. På promenader med Enzo får jag sammandragningar vilket gör det jobbigt att röra sig. Mina bröst känns helt främmande, när bröstvårtorna blir styva börjar de svida och speciellt ifall det sker ihop med kyla. Första månaderna kunde jag gråta för det minsta lilla, även illamåendet höll på att ta knäcken på mig. Jag blir arg på personer utan att ens ha pratat med dem. 
Känner mig inte vacker när jag tittar mig i spegeln. Kan i stunder tycka om magen och försöker tvinga mig till att tycka om min kropp under graviditeten. När jag ställer mig på vågen hos barnmorskan får jag en klump av ångest när jag ser att siffrorna vandrar uppåt (undviker vågar i vanliga fall på grund av att jag har haft ätstörning), måste påminna mig själv om att det kommer gå ner igen efter graviditeten. Längtar jag tills jag får tillbaka kontrollen över min kropp helt enkelt. 
Vet att det finns dom som har haft det ännu jobbigare mig i graviditeten och jag känner verkligen för dem. Avundsjuk på dom som mår hur bra som helst under dessa 9 månader. Det kan variera otroligt mycket hur påfrestande en graviditet kan vara.

Det finns dock ett ögonblick jag gillar graviditeten och det är när jag känner henne sparka där inne. När hon gör sig påmind om att hon är verklig. Att det är hon jag går igenom allt lidande för. Henne jag kämpar på för när jag känner att jag vill ge upp. Hon kan sätta ett leende på mina läppar när hon kör kickboxning där inne. Så det gör mig glad att hon finns där och att jag ska få ett barn.
Nu när magen börjar bli större kan jag uppskatta den vissa stunder, nu när det börjar bli ordentlig form men känner ändå att jag saknar min vanliga kropp. Vill ha tillbaka den snart och känna som mig själv igen.

Känns lite som en borde älska sin gravida kropp, att det är Guds gåva att vara gravid, meningen med livet att få barn. För mig har det aldrig varit meningen med livet att skaffa barn. Har tidigare haft perioder då jag seriöst har funderat på att inte göra det och sedan andra perioder då jag har längtat efter att få barn. Det har ändå aldrig som sagt varit meningen med livet för mig att få barn. Det har jag sett som en bonus eller hur en nu ska uttrycka det. Något jag får vara glad över om jag får. 
Känner ändå att det måste vara okej att inte trivas med att vara gravid. Alla sociala medier ger en bild om hur det borde vara men i verkligheten behöver det inte stämma.