Något som jag längtade efter så mycket efter att göra i år var att gå på Pride. När jag äntligen skulle bo i Stockholm, skulle inte vara något projekt att lämna Enzo hemma för det skulle gå smidigt att åka hem till honom. Ta med Sandrea på sin första Pride. Gå på det med kära vänner. Längtade så mycket eftersom jag inte kunde gå förra året på grund av att jag bodde i Mariefred. Tyvärr blev Pride inte av i år, iallafall inte fysiskt. 
Tacksamt nog försöker Pride Stockholm fira det digitalt. Nu ikväll är det schlagerkväll (20.00-23-00) och jag tänker nog faktiskt titta på det. Känner att jag behöver lite positiva vibbar av HBTQ-kväll. Jag och Sandrea firar Pride hemma i soffan. 

När jag har besökt festivalen har jag aldrig känt mig mer hemma i mig själv som då. Det har varit som att jag har kommit ut på nytt. Vet inte hur jag ska förklara det på ett annat sätt. En fristad där du kan vara dig själv utan att skämmas för något. Ingen dömmer dig där oavsett hur du ser ut eller vad/vem du gillar. Önskar jag kunde känna så resten av tiden. 
Som tur kommer Sandrea växa upp och aldrig känna att hon behöver skämmas för vem hon är....